Häromdagen plockade jag ihop böcker inför ett bokprat i årskurs 8 och hittade då boken
En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones. Den kom ut för några år sedan och jag minns att jag hade tänkt läsa den då. Men ibland är läslistan lång och boken föll i glömska. När den nu dök upp i hyllan var det dags att läsa den. Och det är verkligen en liten pärla. Framför allt är det imponerande hur författaren med sitt minimalistiska språk lyckas skildra en varm och sorglig historia.
Femtonåriga Rubys liv vänds upp och ner när mamman dör. Hon måste lämna hemstaden Boston och flytta till pappan i Los Angeles. En pappa hon inte känner, som är skådespelare och lever ett liv Ruby inte alls är van vid. Dessutom tvingas hon lämna pojkvännen Ray och bästa vännen Lizzie. Trots sorgen och vreden över vad som hänt lovar Ruby sig själv att inte bli någon deprimerad eller destruktiv tonåring. Hon tänker hålla masken. Hon har också bestämt sig för att tycka illa om pappan och stålsätter sig mot alla hans försök att skapa en relation. Men när vännerna hemifrån sviker och sanningen om pappans försvinnande för 15 år sedan avslöjas börjar den hårda fasaden spricka.
Berättelsen om Ruby är ingen snyfthistoria utan en reflekterande och ärlig berättelse utifrån en tonårings perspektiv. Det är lätt att gilla Ruby och hennes sätt att ta itu med vardagen. Och det finns, trots allt, en hel del ljusglimtar i den.
Sonya Sones har även skrivit
Vad mina vänner inte vet och
Vad min flickvän inte vet. Även i dessa skriver hon avskalat, men ändå fullt tillräckligt för att fånga mitt intresse.
Femtonåriga Rubys liv vänds upp och ner när mamman dör. Hon måste lämna hemstaden Boston och flytta till pappan i Los Angeles. En pappa hon inte känner, som är skådespelare och lever ett liv Ruby inte alls är van vid. Dessutom tvingas hon lämna pojkvännen Ray och bästa vännen Lizzie. Trots sorgen och vreden över vad som hänt lovar Ruby sig själv att inte bli någon deprimerad eller destruktiv tonåring. Hon tänker hålla masken. Hon har också bestämt sig för att tycka illa om pappan och stålsätter sig mot alla hans försök att skapa en relation. Men när vännerna hemifrån sviker och sanningen om pappans försvinnande för 15 år sedan avslöjas börjar den hårda fasaden spricka.
Berättelsen om Ruby är ingen snyfthistoria utan en reflekterande och ärlig berättelse utifrån en tonårings perspektiv. Det är lätt att gilla Ruby och hennes sätt att ta itu med vardagen. Och det finns, trots allt, en hel del ljusglimtar i den.
Sonya Sones har även skrivit Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Även i dessa skriver hon avskalat, men ändå fullt tillräckligt för att fånga mitt intresse.
